Själens obotliga ensamhet i Lennart Nilssons bilder

 SvT Kulturnyheterna 28 januari 2017

”Lennart Nilsson tillhörde den generation fotografer som genom efterkrigstidens stora bildtidningar förnyade fotojournalistiken. Men det är som skildrare av det mänskliga livets uppkomst som han var banbrytande och unik. Nu när hans eget liv på jorden är slut blir den existentiella dimensionen av hans bilder ännu mer påtaglig, skriver Anders Jansson, kulturjournalist på SVT.

För när Lennart Nilsson förstummade en hel värld genom sina bilder av foster, ägg, och spermier så var det inte bara på grund av vetenskapliga landvinningar eller tekniska framsteg. Om han inte genom sin tidiga bana som journalist hade lärt sig att den estetiska berättelsen är överordnad den enskilda bilden skulle han förmodligen hamnat i ett snävare medicinskt sammanhang med sitt arbete.

Det är ingen slump att de bilder som nådde oss från människans resor ut i rymden under 1960-talet och Lennart Nilssons fotografier av foster från samma tid påminner så mycket om varandra. Svävande kroppar omgivna av mörker. Liv som upprätthålls av en skyddande kapsel eller fostersäck. Människan som får blodet syresatt via en navelsträng eller slang.

Vi såg oss själva och kanske själens obotliga ensamhet i Nilssons bilder. Men också förstås det förunderliga med hudens alla detaljer, de fina hårstrån som är början till ett ögonbryn redan i vecka 16, fingrar med anlag till naglar. Fostret som ser ut att att suga på tummen eller slå kullerbyttor i tyngdlöshet med sprattlande ben.

Men i själva verket var ju Lennart Nilssons val av ljussättning och bakgrund i dessa bilder betydligt mer estetiskt än realistiskt. Alla som varit gravida har själva upplevt den trånga symbiosen – snarare än känslan av att rymma ett oändligt universum inombords. På så vis blir bilderna också bärare av en livsåskådning – den ensamma individen i den svarta rymden, frikopplad från alla sammanhang. Vi är utlämnade åt oss själva.
I boken ”Ett barn blir till” och barnboken ”Så blev du till” är Lennart Nilssons pedagogiska ambitioner tydliga. Han ville verkligen, och lyckades, skapa den ultimata beskrivningen av allt som händer från att två blickar möts tills en förlossning är över.

Den kemiska reaktionen i hjärnan vid kåtheten, ägget och spermiernas minsta beståndsdelar, varje litet steg i fosterutveckling från första celldelning till färdig människa. Miljoner människor världen över har läst och sett och förundrats och fängslats av Lennart Nilssons skapelseberättelse. Ingen har gjort det bättre och mer genomgripande.

Svepelektronmikroskopet blottlägger alla detaljer vilket bara gör mysteriet ännu större.

Hur kan egentligen en människa bli till?”

(Anders Jansson, Kulturnyheterna/SvT 28 januari 2017)