Lennart Nilsson Fotograf

Fabriken, Bästekille

1 juli – 1 oktober 2017

”Min pappa var amatörfotograf. I hans ägo fanns en Rolleiflex och en Leica som han vårdade ömsint. Nästan så att han inte ville använda dem. Han hade en tredje kamera också, en Rolleicord, som han använde för släkt och familj. Han prenumererade naturligtvis på tidningen Foto som alla fotograferande fäder vid denna tid, och jag kastade mig alltid över tidningen när den damp ner i brevlådan. Inte för att jag då anade att mitt yrkesliv skulle handla om bild i alla dess former utan för den magi som fotografierna utstrålade. Det var en värld som pekade mot att även foto skulle betraktas som konst, även om inte alla bilder nådde höjd. Sidorna fylldes av grovkorniga svartvita foton av barbröstade kvinnor i motljus eller ett Stockholm i dimma som tidningen återgav med sin speciella tryckteknik.
Min häpnad och fascination var därför oändlig när jag i tidningen i mitten av 60-talet för första gången såg Lennart Nilssons bilder av hummern och bläckfisken. Denna kamp på liv och död i mättade, dova färger väckte något som jag aldrig hade varit i kontakt med tidigare. Ett avgrundsdjup öppnade sig och jag kunde inte sluta titta, både skrämd och fascinerad.

Läs mer

När jag nu återser dessa bilder efter många år så minns jag hur mitt intresse, förutom för hummern och bläckfisken, även drogs till den svarta oändliga bakgrunden. Jag visste ingenting om Lennart Nilsson eller hans arbetsmetod då. Naturfilmer och foton från hav och land hade jag naturligtvis sett på TV och i böcker men där presenterades djur och natur i harmoni med varandra mot bakgrund av friska korallrev och frodiga tångruskor. I bilderna på bläckfisken och hummern fanns en kamp på liv och död emot oändlighetens svarta bakgrund. Det var som om de slogs med hela universum, hela den mörka rymden, som bakgrund, och sanden virvlade upp som stjärnor och galaxer.

 

 

©Lennart Nilsson/TT

©Lennart Nilsson/TT

 

Hummern och bläckfisken föll i glömska hos mig och inte förrän när jag åter mötte dem på 80-talet slog det mig att bilderna var arrangerade. Att de var tagna mot en svart bakgrund. Att hummern och bläckfisken var regisserade för denna kamp. Att en mänsklig hand hade styrt kombattanterna till detta ödesmöte. Det gjorde inte bilderna sämre, snarare utvidgades djupet i bilderna för mig, präglad som jag var av tidens diskussion om konst och foto.
Fotografin slåss alltid med diskussionen om vad som är dokumentärt och vad som är arrangerat. Bland fotografens verktyg ingår bland mycket annat beskärning, efterbelysning och urval. Ögonblicksbilden som synes dokumentär är ändå alltid ett resultat av en mängd beslut och arrangemang både före och efter slutarens ögonblickliga ljusinsläpp. Inför Lennart Nilssons fotografier dyker alltid samtalet upp om vad som är dokumentärt och vad som är arrangerat och vid genomgång av detta livsverk ser man att så gott som alla bilder i någon mån är arrangerade. Här finns klassiska diagonalkompositioner i reportagebilderna från Barnmorskan i Lappland och här finns de i efterhand kolorerade bilderna från kroppens inre. Konstnärens val och hand är redovisade och allt iscensatt för att nå det maximala uttrycket. Men uttrycket har ingen vilja till politik eller något annat ärende än att på djupet försöka tränga in i vad det är att vara människa.

Det lilla barnets lek och nyfikenhet på världen kan beskrivas med fyra frågor: vad finns inuti, vad finns utanför, vad finns bakom och vad finns framför.

I och med den postmoderna eran fick den arrangerade bilden ett nytt värde. Här agerade konstnärer som Cindy Sherman modell åt sig själv eller Joel-Peter Witkin som arrangerade döda kroppar till bisarra tablåer. Eller varför inte nämna Andres Serranos bild The Morgue som starkt påminner om Lennart Nilssons bild av lobotomipatienten på Beckomberga sjukhus tagen långt tidigare. Detta var konst som när den kom på 80-och 90-talet väckte diskussion och anstöt och kan göra så än idag. Kanske kan man se Lennart Nilsson som en tidig om än omedveten föregångare när han i en rad självporträtt från 40-talet både ikläder sig olika yrkesroller som läkaren med munskydd och vit rock eller som upptäcksresande i safarihjälm och samtidigt redovisar att det är han som håller i kameran. En dubblering av identitet och en problematisering av vem det är vi ser; är det en läkare som fotograferar eller en fotograf som klätt sig som läkare. Eller till och med en fotograf som är läkare som är fotograf som är läkare. Jag tror inte att Lennart Nilsson var några postmoderna teorier på spåren utan snarare såg dessa självporträtt som just en lek.
Det lilla barnets lek och nyfikenhet på världen kan beskrivas med fyra frågor: vad finns inuti, vad finns utanför, vad finns bakom och vad finns framför. I en utvidgad betydelse sammanfaller detta med konstnärens uppgift och arbete. Hos Lennart Nilsson ser vi denna nyfikenhet driven till sin yttersta spets och där uppstår det konstnärliga. Han nöjer sig inte med att fördjupa enbart psykologin hos människorna han porträtterar på 40- och 50-talet. Nej, hans vilja och nyfikenhet blir ”subkutan”. Han tränger på 60-talet in i själva kroppen på jakt efter svar på frågan ”Vad finns innanför”? För att riktigt kunna svara på denna fråga uppmärksammar han snabbt den nya tidens teknik, när möjligheten att använda svepmikroskop dyker upp, men förlorar sig aldrig i vetenskapens kalla registrerande ljus, utan behåller sin konstnärlighet inför den molekylära nivån av verkligheten och resultatet kan närmast beskrivas som besläktat med det informella abstrakta måleriet.
På Fabriken möter vi ett livsverk. Vi möter foton tagna under mer än ett halvt sekel. Foton som beskriver en rastlös nyfikenhet parad med en stor konstnärlighet. Vi möter ett livsverk som har global spridning och som fått en pedagogisk funktion. Som har berikat mänskligheten med bilder av ”det osedda”, och även om de inte innehåller svaret på livets gåta så har det gett oss en handfast uppfattning om hur gåtan börjar. Men framför allt möter vi en av världens största fotografiska konstnärer som om och om igen frikostigt bjuder in oss på en svindlande resa.

 

Johan Petterson, konstnär och curator för utställningen

 

I utställningen visas över 200 verk av Lennart Nilsson

Om utställningen i Om Konst