“En gång i början på 1600-talet utförde några italienska läkare ett högst intressant och för tiden oerhört experiment. De undersökte och jämförde blodet hos en adelsman, en borgare och en bonde. Resultatet var chockerande: man fann ingen skillnad. – Den som berättat om detta experiment, vilket på sitt sätt var lika sensationellt, revolutionerande och hädiskt som Galileis funderingar över förhållandet mellan jorden och solen, var den unge, lysande aristokraten, poeten och diplomaten Constantin Huygens. Han gjorde det i de dagboksanteckningar som han skrev ner omkring 1630 och han gjorde det i en alldeles speciell avsikt: för att kunna förklara geniet hos en mycket ung mjölnarson, som han besökt i ett enligt hans uppfattning som pauvert kvarnhus i Leiden. Rembrandt van Rijn var för honom ett eklatant bevis för ett geni inte, som man på den tiden gärna ville tro, var förbehållet adel, möjligen präster och högst eventuellt även högre borgerskap.

För aristokraten Huygens, van att röra sig i hovkretsarna kring ståthållaren i Haag, var det ett axiom, att en mjölnare måste räknas till den fattiga underklassen. Vissa moderna, marxistiskt anstuckna kulturhistoriker tar tacksamt upp Huygens proposer för att sedan ställa det hela på huvudet. De vill med alla till buds stående medel göra Rembrandt till proletär, ty för dem är det en trossats att de skapande genierna måste komma från proletariatet. De förtiger därför eller förvanskar alla fakta som ovedersägligen upplyser om att Rembrandts far på intet sätt proletär. Han ägde kvarn, tre hus och trädgård i Leiden och var dessutom förtroendeman för det kvarter där han bodde. De är svårt att vara proletär med sådana förutsättningar.

De framhärdar idogt, trots sanningsälskande forskares upplysningar om motsatsen, och fortsätter att bygga ut myten om det olärda geniet ur folkdjupet, som var analfabet, okunnig om det klassiska idealen, ovetande om hur man skulle uppträda och trotsigt hävdande en revolutionär uppfattning i liv och konst, en 1600-tals motsvarighet till den lika falska mytgestalten van Gogh.

Rembrandtmyten är gammal; den byggdes målmedvetet upp under åren närmast efter Rembrandts död av ovänligt stämda konkurrenter, vilka hyllade de klassiska ideal som Rembrandt ofta satt sig över. Propagandan mot den internationellt ryktbara Rembrandts konst var infam i sina listiga formuleringar. Man beklagade att denna rikt begåvade målare tyvärr aldrig förmått skapa riktigt stor konst, eftersom han i så hög grad saknade bildning, att han inte kunde läsa de teoretiska skrifter på italienska som var nödvändiga för en målares konstnärliga uppfostran, och man hävdade t. o. m. att han inte kunde läsa sitt eget modersmål, ännu mindre skriva det. Detta blev så småningom trott och sedan var det bara att utvidga myten med troliga smådrag.

I verkligheten var Rembrandt en bildad och beläst man. Han hade gått sina sju år i Leidens latinskola och han hade t. o. m. om också mycket, mycket kort tid studerat vid Leidens vittberömda universitet för att bli jurist och med åren en ämbetsman som kunde göra sin stad stora tjänster. Leidens latinskola fostrade humanister: där fick lärjungarna konversera med lärarna och med varandra på latin, de fick lukta på grekiska och hebreiska och de fick aktningsvärda kunskaper i en rad andra bildande ämnen. Dessutom fick de lära sig att uppträda höviskt och bete sig som gentlemän som i kalligrafiskt skön handstil ge form åt sina tankar. En sådan utbildning hade Rembrandt alltså fått och det var inte en okunnig proletärs skolning.

Men Rembrandt blev målare; det var det som i samtidens ögon deklasserade honom. Målarna hade i Rembrandts ungdom inte något socialt anseende, de betraktades som enklare hantverkare; föräldrar såg med bävan sina barn avslöja artistiska anlag; oftast hade de holländska målarna ett borgerligt yrke bredvid, det gav dem den sociala position som förmenades dem som konstnärer. På 1650-talet ändrades förhållandena till det bättre.

Bo Lindwall, “Rembrandt i nytt ljus”, Vecko-Journalen 3/1956