Frontal lobotomi

Hjärnkirurgen har ett krav för att låta Lennart fotografera, att reportaget inte publiceras i ”skandaltidningen Se”, Vecko-Journalen går däremot bra.
En månad efter ”den lyckade operationen” träffar Lennart den 29-årige patienten på nytt.
En skrikig bråkstake med ett kriminellt förflutet har förvandlats till ”en ytterst artig och beskedlig man” som förklarar att han nu är en annan; ”en bror till mig själv”.
Ögonen är täckta för att ingen ska känna igen patienten som är lokalbedövad och kan tala med kirurgen under operationen.
Fotografiet ”… i väntan på lobotomi” väcker, precis som bra bilder ska göra, starka känslor och lämnar nog ingen oberörd. För mig handlar det om bildjournalistik i den högre skolan. Bilden lever trots att den får mig att tänka på döden, kanske just därför? Bilden ropar: Se mig! Se vad som händer i det fördolda.
Mellan 1944 och 1959 lobotomeras cirka 4 500 svenskar, merparten är kvinnor och den vanligaste diagnosen schizofreni. När Lennart gör sitt reportage är lobotomi ifrågasatt (liksom tvångssteriliseringar), dödligheten är hög och de flesta patienter får en förändrad personlighet.

Jag mötte Lennart första gången i mitten av 1970-talet, i Pressfotografernas klubb, och jag har genom åren fått göra flera intervjuer, bland annat för Aktuell Fotografi, den sista för Foto inför Lennarts 90-årsdag. Nästa bild var den viktiga för Lennart, inte gårdagens prisade. En fråga återkom vi ofta till: Vad är en bra bild? Och vi var överens om att den ska visa något ingen tidigare sett och att den gärna får lämna ifrån sig något nytt varje gång vi betraktar den. Att överraska och förvåna är viktigt och för att lyckas med det måste en fotograf veta vad det är hen vill säga, och framför allt hur det ska sägas.
Lennart visste och förstod att samarbeta med andra som också visste: reportrar, tekniker och vetenskapsmän. Han var nyfiken som få och hade ett tålamod som ibland gränsade till fanatism och han slog igenom samtidigt som den moderna bildjournalistiken såg dagens ljus. Att han under ett antal år, som ende svensk, fick arbeta på ”bildtidningarnas bildtidning”, amerikanska Life, var närmast en självklarhet, hans livs bilder hör till 1900-talets stora ”kioskvältare”, också internationellt.
På 2000-talet finns inga tidningskiosker att välta varken i Stockholm eller New York, det som händer händer på ”nätet”. Detta är alltså en självklar plats att hylla en hundraåring som var ”besatt av sina kamerors möjligheter att göra det osynliga synligt”.
I mina ögon var Lennart Nilsson en renässansmänniska i det tjugonde århundradet.

Per Lindström, journalist och fotograf, adjungerad professor i fotografi, inriktning bildjournalistik, vid Mittuniversitetet i Sundsvall