Jacob Forsell

Den främste fotograf Sverige haft – inte bara som bildjournalist – utan fotograf generellt. Lennart visste hur han skulle ha det och gav sig inte förrän bilden satt där. Denna slags envishet är en dygd som fler skulle må bra av, menar jag.

Att driva saker långt, även små sådana, för att få det som man vill. Ett klassiskt exempel är när han för bildtidningen Se en söndag behövde bild på en blomma. Alla butiker var ju stängda men det hindrade inte Lennart. Blombild skulle tas – om så blomsterhandlaren var tvungen att släppa söndagsvilan och göra en specialöppning enbart för Lennart. Eller när han fotograferade alla i cirkus Scott, över 100 djur och människor, på samma bild. Precis som när han till Veckojournalen, i en annan slags cirkusarena, lyckades samla ”De som gjorde 50-talet”; hela svenska kultur-, sport-, politik- och kändis-eliten på en enda bild (förutom Jarl Kulle som fick klippas in i efterhand). Otroligt mycket förarbete krävs för att lyckas med logistiken bakom sådana bilder. Och han gav sig inte, han drev ständigt sig själv stenhårt – och så var han ett proffs i att engagera och få med sig andra. En mycket social empatisk person, nyfiken på livet och människorna, som ville att alla skulle ha det bra som ställde upp för många. Som ung fotografi-tokig ville jag gärna få en plats som hans elev, vilket aldrig skedde men vi höll kontakten och var sedan kollegor i många år.

Dock var hans integritet stor och det var få, utom familjen, som han lät komma riktigt nära. Men själv tog han ut svängarna och kunde få andra att släppa honom långt in i sina privata sfärer. Allt från familjer som väntade barn till när drottning Sirikit av Siam (nuvarande Thailand) vilken ansågs vara gudomlig och därför inte fick vidröras skulle porträtteras. När Lennart klev fram och rättade till ett veck i klänningen stormade hennes vakter fram. Då log drottningen milt mot Lennart ”You have permission to touch me”.

När en pangbild väl var tagen så släppte han det, tittade sällan tillbaka, utan ständigt framåt utan att nöja sig med det han uppnått. Antagligen ett skäl till att reaktionen ”jag har ju inte gjort så mycket” kom direkt som ett svar på min och förläggaren Jeppe Wikströms förslag. Vi tyckte att det borde göras en bok om hans fotografiska gärning. Skälet till att boken Lennart Nilsson – hans livs bilder till slut kom ut var att professor Hans Wigzell uppmuntrade idén på ett möte vi hade. Då gav Lennart med sig. Han lyssnade mycket på dem han uppfattade som auktoriteter och det fanns skäl att tro att detta hade att göra med hans egen arbetarklassbakgrund uppvuxen i småstäder.

Så drog igång ett mycket spännande uppdrag med mig som redaktör, Petter Karlsson som skribent, Patric Leo var formgivare och Jeppe förläggare på bokförlaget Max Ström. Då Lennart hade ett stort behov av att delta/lägga sig i alla delar av en produktion, såg vi till att han inte gjorde det utan ställdes inför ett första dummy-förslag. Här kom den typiska Lennart-reaktionen ”ja ja, men jag har mycket bättre bild på frälsningssoldaten/ögat/filmstjärnan/myran/cellen….den finns någonstans” och så kastade han sig in i ett letande i sin minst sagt kaotiska studios arkiv. Att det alls blev någon ordning på att sammanställa hans livsverk kan vi alla tacka styvdottern Anne Fjellström för, det är en otrolig insats hon gjort. Glädjande nog blev Lennart sedan väldigt nöjd med den finala versionen av Hans livs bilder som täcker hans långa viktiga 70-åriga gärning inom svensk och internationell fotografi.

Intervjuad av Margita Ingwall