Jan Lindberg

Tidigare rättsläkare vid Karolinska Institutet

Vi möttes i samband med att jag läste marinbiologi på Västkusten medan Lennart fotograferade livet i havet. Även jag hade ett intresse för fotografi och sedan visade det sig att han också hade ett stort intresse för människokroppen. Eftersom jag arbetade som rättsläkare på KI, där även han hade ett rum i källaren, kunde jag hjälpa honom förstå mer om anatomi, hur kroppens olika delar fungerar tillsammans – både i friskt och sjukt tillstånd. På det sättet fick jag möjlighet att bidra till boken Se människan och bidra till arbetsprocessen där det gällde att hitta lösningar för att ta bilden han ville.

"Förkalkad" aortabåge hos en medelålders man, 1968. ©Lennart Nilsson/SPL

Allt var en mycket positiv upplevelse, som även gjorde oss till vänner. Vi hade många samtal om livet och dess olika turer, och hos honom fanns en djup känsla av att verkligen vilja bidra till folkbildningen. Han var så fylld av energi, vänlighet och omtanke, så mjuk. Ofta gjorde han mycket mer än vad som kunde förväntas för att hjälpa någon. Under alla år hörde jag honom aldrig höja rösten och visa irritation, även om han i stunder förstås kunde vara på sämre humör när något inte gick hans väg.

Mest var det nyfikenheten som drev honom. Att alltid vilja lära sig mer, förstå mer och komma längre. Sen så ville han att andra, både vetenskapen och gemene man, skulle få möjlighet att med hans bilder för första gången få ta del av all den nya fantastiska kunskapen om hur människokroppen faktiskt ser ut. Både inuti och utanpå. Vilket inom akademin var mycket uppskattat, att bilderna han skapade bidrog till att lyfta fram och tillgängliggöra kunskap till nytta även för folkhälsan. Hans fotografi av människokroppen, vare sig det handlade om ett friskt tillstånd eller en sjukdom lockade de till intresse. Till exempel den berömda bilden på åderförkalkning, ett bra exempel på hans unika känsla för ljussättning där bilderna väckte både nyfikenhet och eftertanke.

Intervjuad av Margita Ingwall