Per Wivall

Förläggare på Bonnier Fakta/Albert Bonniers Förlag

När jag 1987 fick förfrågan om att bli hans redaktör hade jag förstås sett honom i korridorerna på Bonniers. Lennart Nilsson var ju en person som när han kom in i ett rum, tog in allting med sin utstrålning. Intensiv, omtänksam och enormt vänlig. Vänlig i alla möten vare sig det skulle fotograferas eller inte. Vilket han, som den berömda stjärna han var inte hade behövt, men det var hans personlighet.
Han visste att det vi gjorde var världsunikt och han fick oss alla att känna sig delaktiga i att sprida den nya kunskapen om livets under ut till en större publik. Vilket uppskattades av både barnmorskor, läkare, forskare och de blivande föräldrarna vars vardagsliv Lennart under graviditeten följde och sen dokumenterade förlossningen. Han ville ju visa både insidan och utsidan.

Spermie penetrerar äggcellen, 1990. ©Lennart Nilsson/SPL


Det var en slags nybyggaranda som rådde där vi på Bonniers tog emot de enorma mängder bildmaterial som han producerade för att tillsammans skapa storyn. Just att det alltid skulle vara en story i bilderna, att lyckas fånga ett skeende i en enda bild – det var idealet för Lennart. Med sin bakgrund från arbetet på bildtidningar var det också viktigt för honom att kalla sig journalist, vi brukade hummande hålla med men lägga till – ”och så är du fotograf också”. Vi hade ett i bokbranschen ovanligt sätt att arbeta tillsammans, Lennart, jag och professor Lars Hamberger som skrev texten i 1990 års utgåva av Ett barn blir till. Upplägget var nämligen snarare som på en tidning. Först skrev Lars Hamberger texten, sen delade vi upp den uppslag för uppslag och fastställde temat för varje uppslag. Efter det lade vi in Lennarts bilder vartefter han tog dem. På så sätt kunde vi arbeta med många uppslag parallellt.

Envisheten drev Lennart att lägga enormt mycket tid för att nå den vision han hade. Vare sig det handlade om att i svepelektronmikroskopet hitta rätt vinkel på när spermien närmar sig ägget, vilket kunde ta många månader, eller att den precis nyfödda bebisen tittar in i kameran så den första blicken fångas. Där krävdes det att han närvarade vid, och dokumenterade, över 100 olika förlossningar innan han fick sin eftersökta pangbild – ja, det var så han uttryckte sig.

Intervjuad av Margita Ingwall