Verk
Stockholm
Ur bildserien "Töckenfantomer" skriven av Bo Bergman.
Midfastosöndag, böndag och botdag…
Bo Bergman, “Töckenfantomer”, Stockholmsdikter, Albert Bonniers Förlag 1947
Tidningen Se hade en serie som de kallade “Verkligheten bakom dikten”. För den tog sig Lennart Nilsson an uppgiften att illustrera bl a Bo Bergmans “Töckenfantomer”. De första bilderna i dikten visas här.
-
Solen stod upp klockan sex, men i grånden låg det marssnö som smutsiga trasor, och det luktade fränt av gammal fukt och skrotmagasin occh tunnor på gården. -
Råttorna höllo kalas. I en glugg satt en katt; nu kom han tyst på smygande klor, som det tysta förtalet smyger omkring och nosar och vädrar när minst man anar. -
Själva husen få röst. Jag har hört dem viska en vinternatt med varann om människan, livets hyresgäst. Det var sköna historier – men jag kan tiga -
Ett klockslag föll. Det ljöd dovt och dog bort. Allt dog bort i dimman. Och nu satte det plötsligt i ett vrål därute på sjön; en mistlurs rostiga strupe ropade hets från en båt, den första för året som stångat sig fram i rykande vårsjö hit upp till det gamla Atlantis Stockholm, Ohoj! Kan hälsa från solen. Det lät som ett glädjetjut; men tjockan rullade in genom grändernas pass och grät på rutan hos dem som aldrig får resa.
-
Solen stod upp klockan sex, men i grånden låg det marssnö som smutsiga trasor, och det luktade fränt av gammal fukt och skrotmagasin occh tunnor på gården. -
Råttorna höllo kalas. I en glugg satt en katt; nu kom han tyst på smygande klor, som det tysta förtalet smyger omkring och nosar och vädrar när minst man anar. -
Själva husen få röst. Jag har hört dem viska en vinternatt med varann om människan, livets hyresgäst. Det var sköna historier – men jag kan tiga -
Ett klockslag föll. Det ljöd dovt och dog bort. Allt dog bort i dimman. Och nu satte det plötsligt i ett vrål därute på sjön; en mistlurs rostiga strupe ropade hets från en båt, den första för året som stångat sig fram i rykande vårsjö hit upp till det gamla Atlantis Stockholm, Ohoj! Kan hälsa från solen. Det lät som ett glädjetjut; men tjockan rullade in genom grändernas pass och grät på rutan hos dem som aldrig får resa.
Han illustrerade också Dan Anderssons “Helgdagskväll i timmerkojan” och Anders Osterlings “Våren kommer till Lund”.
