Verk

Lobotomi

Stockholm|1949|Fotojournalistik, Vetenskapshistoria

Lennart Nilsson fick den skandinaviska ensamrätten att följa en lobotomioperation på Södersjukhuset i Stockholm 1949. Vi varnar känsliga personer för starka bilder.

Lobotomi på Södersjukhuset 1949

Man hade kommit på den djärva tanken att ångest skulle kunna opereras bort…

  • "Docent Olof Sjöqvist, som här ses redo inför operationen, hör till pionjärerna i Sverige för frontallobotomien. Han har utfört sådana operationer i sju år, hela tiden i intimt samarbete med psykiatrikern Gösta Rylander."
  • "Här ses Docent Sjöqvist markera ingreppets position på patienten."
  • "Under hela operationen kontrolleras puls och blodtryck. Under det viktigaste skedet talar operatören med patienten, för att fastställa vilken verkan ingreppet har."
  • "Sedan hud och muskler åtskilts borrar läkaren med en s.k. trepan genom benet. Därefter skär han igenom den hårda hjärnhinnan och klämmer med silverklämmor åt alla blödande kärl."
  • "Patienten måste hela tiden vara vid fullt medvetande och kunna prata med kirurgerna."
  • "Här har man hunnit till det avgörande stadiet – avskärning av nervbanorna. Den utföres med ett instrument kallat teltom och brukar genast ha en lugnande effekt på patienter som liter av ångest."
  • "Injektion med 37-gradig koksaltlösning, var koncentration stämmer med blodets. "
  • "Jodolja lipidololja) sprutas in i snittplanen för omedelbar röntgenundersökning."
  • "Patienten överförs till röntgen, huvudet fotograferas framifrån och från sidan, och plåtarna framkallas genast för att klargöra snittplanets läge och fastställa om några blödningar uppstått i hjärnan."
  • "Operationen är slutförd, såret sys ihop, förband läggs på huvudet."
  • Lennart Nilsson fick den skandinaviska ensamrätten att följa en lobotomioperation på Södersjukhuset i Stockholm 1949.
  • "Wandlung der Psyche", Weltspiegel, Tyskland, 12 maj 1949
  • "Docent Olof Sjöqvist, som här ses redo inför operationen, hör till pionjärerna i Sverige för frontallobotomien. Han har utfört sådana operationer i sju år, hela tiden i intimt samarbete med psykiatrikern Gösta Rylander."
  • "Här ses Docent Sjöqvist markera ingreppets position på patienten."
  • "Under hela operationen kontrolleras puls och blodtryck. Under det viktigaste skedet talar operatören med patienten, för att fastställa vilken verkan ingreppet har."
  • "Sedan hud och muskler åtskilts borrar läkaren med en s.k. trepan genom benet. Därefter skär han igenom den hårda hjärnhinnan och klämmer med silverklämmor åt alla blödande kärl."
  • "Patienten måste hela tiden vara vid fullt medvetande och kunna prata med kirurgerna."
  • "Här har man hunnit till det avgörande stadiet – avskärning av nervbanorna. Den utföres med ett instrument kallat teltom och brukar genast ha en lugnande effekt på patienter som liter av ångest."
  • "Injektion med 37-gradig koksaltlösning, var koncentration stämmer med blodets. "
  • "Jodolja lipidololja) sprutas in i snittplanen för omedelbar röntgenundersökning."
  • "Patienten överförs till röntgen, huvudet fotograferas framifrån och från sidan, och plåtarna framkallas genast för att klargöra snittplanets läge och fastställa om några blödningar uppstått i hjärnan."
  • "Operationen är slutförd, såret sys ihop, förband läggs på huvudet."
  • Lennart Nilsson fick den skandinaviska ensamrätten att följa en lobotomioperation på Södersjukhuset i Stockholm 1949.
  • "Wandlung der Psyche", Weltspiegel, Tyskland, 12 maj 1949

”…att man helt enkelt skulle kunna sätta kniven på själen och göra den frisk: Ja, man hade inte bara gjort detta tankeexperiment, man hade redan utvecklat en kirurgisk teknik på området, och man visste att frontal lobotomi, som detta ingrepp kallades och som innebär att vissa nervbanor i hjärnans pannlob skärs av, i åtskilliga fall återgivit svårt lidande människor åtminstone en del av hälsan.”

“Varken dr Dagberg – som har erfarenhet av ett 60-tal fall på Psykiatriska sjukhuset – eller de kirurger som utför frontallobotomier förnekar att operationen även har en del ovälkomna resultat. De främsta nackdelarna är att patienterna som antytts ofta blir lite tomma och ytliga, också ofta taktlösa, burdusa och påträngande, att de blir stundens barn med reducerad förmåga att planera för framtiden och förutse följderna av sina handlingar. “

Sören Bendrik, Vecko-Journalen 12/1949